Jag undrar vad folk runt omkring mig skulle säga om man frågade

Jag skriver på en lång lång text om att få barn, eller att bli mamma, eller hur en sådan händelse nu ska rubriksättas. Det är som att jag fastnar där, i definitionen av allt det här. Några få ord. Att bli mamma? Att få barn? Något helt annat. När du kom till oss? Det verkligt stora äventyret? Små ord, avgörande nyanser. Och plötsligt försvinner den stund när det fanns tid att låta tankarna vandra. Han vaknar, jag somnar, vilket det nu är, och poff där gick en månad eller två. De säger att du blinkar och så är de stora. Så måste det vara tänker jag, låter bli att blinka.

Dagarna är, mycket. På alla de bästa sätten, och ibland på de mycket jobbiga sätten. Jag skulle inte vilja att det vore annorlunda. Vilken klyscha tänker du, borde du tänka. Allt kring att få barn är en klyscha. Så fort jag kommer att tänka på livet innan dig minns jag oceanerna av tid, och inte som i ”vad underbart att ha all den tiden”. Det märkliga med den här upplevelsen av livet är att det är en annan extrem*. Double income no kids är upplagt för en uttömmande jakt på nästa kick, en bottenlös fomo som jag visserligen la av med för längesen, men ändå en känsla av: vi kan göra allt, vad ska vi göra? Att få ett litet barn i sin ägo är istället: nu är du vårt allt, och vi ditt.

Det jag grubblar på nuförtiden är min bebis, att vara förälder, att vara mamma, att vara föräldrar, att fortsätta vara flickvän och pojkvän i den nya konstellationen, och en hel massa annat genom den där oundvikliga babylinsen. Jag undrar vad folk runt omkring mig skulle säga om man frågade, har hon förändrats? Svaret känns oviktigt, och kanske säger det allt. I min värld får man låta sig själv uppslukas av det, man får också inte göra det. Det finns inga egentliga rätt eller fel, det är hopplöst onödigt att skuldbelägga, vi är olika i våra upplevelser och våra personligheter. (Varför kommer det som en överraskning?) Med barn, och utan barn.

Jag läser två kurser i psykologi, jag läser böcker, jag tränar. När han sover läser jag, jag städar inte, lagar inte mat, sminkar mig inte, jag läser.

*Inte extremitet som jag först skrev, men snällt fick påpekat av en viss skribent, språknörd och författare att det tydligen betyder något helt annat.

Inlägget Jag undrar vad folk runt omkring mig skulle säga om man frågade dök först upp på Jennifer Sandström.